Vårtecken i Vättlefjäll

Minst några gånger per år behöver jag få en dos av Vättlefjäll. Årets första vända blev en tidig vårvandring runt Vättlefjällsleden.

Hanna stenhäll

Vättlefjäll är ett naturreservat som ligger i Göteborg och Ale kommuner. Här kan du vandra, springa, cykla och paddla. I höstas hittade jag massor av svamp här, så det är också ett plus med Vättlefjäll. Vintertid är det ett riktigt bra område för skridskor.

 

Karta

En bra utgångspunkt oavsett vilka planer du har är Vättlestugan. Det är också här du hyr kanot om du planerar att paddla. Hit kan du ta dig kollektivt med spårvagn 4 eller 9 till Angereds Centrum, och därefter buss 75 mot Lövgärdet. Andra bra ställen att utgå från är Jennylund eller Dammekärr. Skaffa en karta helt enkelt, så får du koll på olika platser att starta från.

 

Vättle Maria

Själva Vättlefjällsleden är ungefär 23 kilometer. Den består nästan uteslutande av skogsstig i varierad terräng – och en och annan spång. Bild: Hanna Olvenmark.

 

Skylt

Det går även att haka på Bohusleden via Vättlefjällsleden, antingen norrut mot Kungälv eller söderut mot Jonsered och vidare till Skatås.

 

Kängor snö

Vintern dröjde sig envist kvar i Vättlefjäll när vi var där i mitten av mars.

 

Tussilago

Men vi fick också ett och annat vårtecken!

 

Maria sjö

I Vättlefjäll finns ett gäng sjöar som du enkelt tar dig mellan både med skridskor och kanot. Den här gången blev det bara en sjöfika. I och för sig inte så bara… Bild: Hanna Olvenmark

 

_DSC5170

Hitta rätt med de orangea markeringarna.

 

Sista bilden

Vättlefjäll förtjänar kort sagt ett besök! Fördelen är att det känns långt bort, fast det är så nära. Ett stort plus också för den stora variationen, med allt från lövskog till öppna vidder och däremellan flera sjöar.

10 tips inför Soteleden

För dig som är ute efter spektakulär och omväxlande vandring är Soteleden i Bohuslän ett bra val. Spana in tipsen nedan och få ut det mesta av din tur till Soteleden.

1. Håll koll på leden

2146a6db-3063-4b5f-9881-3a58ac16add3

Soteleden består av ett nät av olika stigar. Skaffa en karta över Soteleden, välj ut en plats att utgå från och håll sedan koll på både karta och led för att komma rätt. Sotenäs kommun har gjort en sammanfattning över var du får tag på kartan.

2. Ta dig upp på höjd

73e63461-6ad5-4d82-8d9e-77fc0817e147

Utmed Soteleden finns ett antal höjder med 360-gradersutsikt. Ta dig upp och ta fram kameran!

3. Upptäck en bokskog

584a2d1e-0a8b-47ec-8268-a7deb4ac15c4

Det där speciella ljuset som du bara hittar i bokskogen… Det finns utmed Soteleden. Se till att ta dig dit.

4. Lyft på fötterna

13cd6ba9-d356-4f47-9edc-d12d67ace0b3

Ibland mer, ibland mindre.

5. Bunkra upp

640aaa52-805f-4355-a8b5-91f0c1729dec

Eftersom det kan bli en lång dag, lite beroende på hur mycket av leden du tänker ta dig an. Och eftersom det alltid är godast att äta utomhus.

6. Kör några axelpress

66b840ea-8ee5-404b-ab46-138e61bd9e41

Ett bra ställe för det är till exempel Hunnebo klyfta.

7. Planera med marginal

img_0133

Så att det finns tid att pausa lite.

8. Ta del av den lokala historien

91f7ccaf-2ccd-4148-b6ec-1f8b54e893c1

Plötsligt springer du på ett gammalt kulturarv – som det här stenbrottet. Värt ett stopp.

9. Avrunda med en västkustkändis

45962395-eea2-4c94-8d62-9f64e67e8bab

Hunnebostrand, Kungshamn, Smögen… Stanna över till nästa dag när du ändå är i närheten. Vi bodde på Makrillvikens vandrarhem, Smögen.

10. Gör ”där” till ”här”

c9329827-34a0-498a-83d2-9a4f8b78ae45

Vinden, havet, klipporna… Det som nyss var din utsikt är plötsligt alldeles framför dig. Bra avslutning!

Förresten…

Känns en dag på Soteleden i minsta laget? Ett tips är då att springa Soteleden under två dagar med minimal packning och övernattning längs vägen.

Fokus inka

1532 intog de spanska conquistadorerna Sydamerika. Det blev början på slutet av det imponerande Inkariket, som sträckte sig genom det som i dag utgör Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Argentina och Chile.

image

En av de bästa platserna för att ta del av Inkariket och dess kultur och historia är området i och omkring Cusco. Cusco, som betyder navel på inkaspråket quechua, var kulturellt och religiöst centrum för Inkariket. Cusco är en otroligt välbevarad stad med smala gränder, stenhus och kyrkor. En stor del av arkitekturen är resultatet av att spanjorerna raserade de inkatempel som fanns till förmån för kyrkor. Det går fortfarande att hitta spår från Inkariket i Cusco, även om flest lämningar finns i omkringliggande berg och dalar.

image

Cusco är en kuperad stad som omges av gröna bergssluttningar.

image

Som i alla äldre städer finns ett huvudtorg – den naturliga samlingsplatsen.

image

Cusco är även platsen om du är på jakt efter souvenirer. Det finns allt och lite till och antalet ställen som säljer prylar till turister tar aldrig slut. Pruta – och fynda!

image

De flesta förknippar Inkariket med inkaleden, och då en 45 km lång vandringsled som slutar vid den gamla inkastaden Machu Picchu. Inkarikets vägnät var dock betydligt mer imponerande än så. Imperiet hade ett nät av transportleder på 40 000 km som knöt ihop riket på både längden och bredden. Oh well, jag valde att vandra den klassiska 45-kilometaren, både för att den ska vara väldigt fin och för att jag ville uppleva att få komma fram till Machu Picchu i soluppgången.

image

Det är inte tillåtet att vandra inkaleden på egen hand utan man måste vandra i grupp och med guide, kock och bärare (åsnor får inte användas på inkaleden). Jag är annars van vid att styra upp det jag vandrar på egen hand och självklart bära på all packning. Här kunde jag koppla bort fixarhjärnan och packa lätt, eftersom bärarna släpade på mat, tält och liggunderlag. Lite fel kändes det att någon annan bar delar av min packning. Jag försökte tänka att det trots allt innebär att dessa personer, som lever under enkla förhållanden på landsbygden, har ett jobb där de förhoppningsvis får en skälig lön och blir väl behandlade.

image

Maten var förresten grym! Eller vad sägs om pannkakor och fruktsallad till frukost? Eller som den här morgonen, omelett.

image

En sak som var utmärkande för bärare, kock, guide och typ alla i gruppen utom jag var att det tuggades kokablad frenetiskt under hela vandringen. Bladen ska förebygga effekten som den höga höjden har på kroppen. De har även en mättande effekt, fungerar uppiggande och ökar syreupptagningsförmågan. Vår guide som gick under namnet ”Coca-man”, och som alltid hade en påse kokablad nära till hands, lärde oss alla ritualer om hur man först tackar Moder jord och sen tuggar kokabladen.

image

Jag satsade på kokagodis i stället. Det stillade nog snarare mitt sötsug än motverkade eventuell höjdpåverkan.

image

Vi var åtta personer i gruppen, alla från Sydamerika utom jag. Guiden blev lättad när jag nämnde att jag pratar lite spanska – då slapp han alltså prata engelska. Jag spetsade öronen, lärde mig en hel del om inkaleden och Inkariket, missade samtidigt en hel del om inkaleden och Inkariket och blev trött i språkhjärnan. Jag vill veta mer! Bibblan nästa när jag kommer hem.

image

Otroligt imponerande och fascinerande är inkaleden i alla fall. Tänk att människor har byggt detta vägnät för hand, sten efter sten, högt uppe bland bergen.

image

En fantastisk miljö att vandra i.

image

Upp och ner, ner och upp.

image

Men tjena!

image

Snöklädda toppar, vattenfall och ett gäng ruiner längs vägen.

image

Den sista morgonen steg vi upp 03.30, ställde oss i kö tillsammans med andra vandrare och väntade till 05.30. Då öppnade den sista delen av leden där alla vandrare måste passera en kontroll. En dryg timme senare låg den så där framför oss – den mytomspunna staden. Vi var framme vid Machu Picchu.

image

Rum med utsikt.

image

Arkitektur och ingenjörskonst i ett.

image

Timme efter timme gick vi runt vid Machu Picchu medan vår guide delade med sig av all sin kunskap. Jag hade kunnat stanna lika länge till om det inte var för att solen gassade och magen kurrade.

image

Och som ni redan vet… En vandring avslutas bäst med en Pisco sour.

4 ingredienser för en Pisco sour

  • Pisco
  • Limejuice
  • Sockerlag
  • Äggvita

¡Hola Peru!

Hej då Ecuador och hej Peru! Första veckan i detta land blev en cocktail av färgglad storstad, makalös vandring, ett kärt återseende och två nyfunna, fyrbenta vänner.

image

Jag började med att kolla in Lima, en miljonstad som rymmer lika många invånare som hela Sverige. Un poco loco när man tänker på det, och att vara i stora städer alltför länge gör att jag känner mig instängd. Samtidigt kan en riktig storstad fylla mig med energi och just det hände i Lima! Latinomusiken flödade, solen gassade, palmerna vajade, havet gnistrade och överallt möttes jag av färger, folk, fart. Mitt i smeten var jag: levande och förväntansfull över vad Lima och resten av Peru skulle komma att bjuda på.

image

I Lima finns extremt små kiosker med extremt mycket innehåll. I den här jobbar två personer. Titta noga så ser du…

image

Jag höll mig till några lugna stadsdelar med kolonial arkitektur, caféer i varannat gathörn och havet alldeles intill. Lima sägs vara en farlig stad och kanske är det sant, men det hänger säkert också ihop med var man rör sig, och när på dygnet. Jag kände mig i alla fall helt trygg.

image

Ett stenkast från mitt boende kunde jag se solen sänka sig i havet.

image

En av höjdpunkterna med Lima var att min kompis Lindsey från USA anslöt! Senast vi sågs var för sex år sedan.

image

Lindsey hade med sig tält, liggunderlag, kök och en stor leverans lakrits i sin packning. Vår plan: vandra i Anderna. Vi började med en gemensam dag i Lima för att uppdatera oss på de senaste åren, planera inför kommande vecka och handla den mat som vi behövde för vandringen. På kvällen hoppade vi på en nattbus som tog oss upp i bergen till en stad som heter Huaraz.

image

Huaraz ligger på 3000 meters höjd, en metropol och utgångspunkt för vandrare, klättrare och äventyrare som vill upptäcka bergen i och omkring nationalparken Huascarán. Området är en del av Anderna och här finns flest höga toppar efter Himalaya – ett 50-tal når över 5700 möh. I Nordamerika finns som jämförelse bara tre toppar över 5700 meter, i Europa inte en enda.

image

Helstekt gris, någon?

image

Vi hade bestämt oss för en klassisk vandring på 50 km som heter Santa Cruz. Efter att ha fixat gas, vattenreningstabletter, karta och lite andra smågrejer begav vi oss upp i bergen. Via små byar och gropiga grusvägar kom vi till slut fram till starten.

image

Men… Vi insåg att klockan var för mycket för att börja vandra och hinna hitta en tältplats innan det blev mörkt. Istället fick vi tälta på någons bakgård. Vi var inte direkt ensamma om att hålla till där.

image

Nästa morgon kom vi äntligen iväg! Två hundar gjorde oss sällskap. Vi trodde att de snart skulle vända om, men icke. En åsneförare som vi mötte sa att hundarna var våra guider och vi gav dem namnen Juan och Carlos, eller rätt och slätt: Juan-Carlos.

image

Under högsäsong är det tydligen fullt av vandrare utmed leden. Vi prickade in lågsäsongen och fick ha bergen för oss själva. Då och då mötte vi några andra vandrare.

image

Typiskt tälthäng. Middag och lyssna på regnet som oftast drog in när vi vandrat färdigt för dagen.

image

Vi mötte inte bara hundar utan även åsnor, hästar och kossor. Just den här hjälpte till att diska våra grytor som vi hade ställt utanför tältet. Tack, tack.

image

Sämre utsikt har man vaknat till.

image

Benen skrek efter vila och pulsen skenade. Men med såna här omgivningar är det så värt det.

image

Det heter väl packåsna av en anledning. Imponerande starka djur som passerade till synes oberörda.

image

Högsta punkten nådd!

image

På andra sidan passet gick det äntligen nedförs. Skönt att förflytta belastningen efter att mer eller mindre ha gått uppför sedan starten.

image

Juan övergav oss efter ett dygn, vi misstänkte att han hängde på några andra vandrare. Carlos var oss däremot trogen. Sista kvällen fick han nudlar till middag och därefter flyttade han in i vårt tält. Vi kunde liksom inte med att låta honom sova alldeles ensam ute i kylan. Carlos fick ett hem och vi fick en fotvärmare.

image

Gränskontroll. När vi gick in i nationalparken fick vi registrera oss och betala en avgift. Allting kontrollerades igen vid utpassering.

image

De sista timmarna vandrade vi genom frodiga dalar och små byar.

image

En halvtimme innan slutmålet dök plötsligt Juan upp igen! Mycket riktigt hade han hängt på en annan grupp, men den sista biten fick vi sällskap igen – cirkeln var sluten. Vi fick även veta att Juan egentligen är en hon och heter Fernanda, och att Carlos lyssnar till namnet Foxy.

image

Efter fyra timmar i minibuss på de skumpigaste grusvägarna av de skumpiga var vi tillbaka i civilisationen igen. Resan innehöll en ofrivillig paus på grund av en havererad lastbil som blockerade vägen och en glimt av Perus högsta topp Huascarán som reser sig 6768 möh.

image

Det finns bara ett sätt avsluta en grym vandring: med Perus nationaldrink Pisco sour.

3 nackdelar med att vandra under lågsäsong

  • Risk för ostadigt väder. Vi hade mestadels fint väder dagtid och regn på nätterna.
  • Många affärer stänger under lågsäsong. Att hitta utrustning om du är ute efter något specifikt kan därför ta tid.
  • Få andra turister och guider i rörelse. Lurigt om något händer och nästan ett måste att du pratar spanska.

3 fördelar med att vandra under lågsäsong

  • Gott om plats. Du får ha bergen för dig själv.
  • Glöm förbokningar och väntetider. Det finns alltid plats på bussar, hostel och restauranger.
  • Prisras. Kostnaden för till exempel boende är lägre.