Hej då Ecuador och hej Peru! Första veckan i detta land blev en cocktail av färgglad storstad, makalös vandring, ett kärt återseende och två nyfunna, fyrbenta vänner.
Jag började med att kolla in Lima, en miljonstad som rymmer lika många invånare som hela Sverige. Un poco loco när man tänker på det, och att vara i stora städer alltför länge gör att jag känner mig instängd. Samtidigt kan en riktig storstad fylla mig med energi och just det hände i Lima! Latinomusiken flödade, solen gassade, palmerna vajade, havet gnistrade och överallt möttes jag av färger, folk, fart. Mitt i smeten var jag: levande och förväntansfull över vad Lima och resten av Peru skulle komma att bjuda på.
I Lima finns extremt små kiosker med extremt mycket innehåll. I den här jobbar två personer. Titta noga så ser du…
Jag höll mig till några lugna stadsdelar med kolonial arkitektur, caféer i varannat gathörn och havet alldeles intill. Lima sägs vara en farlig stad och kanske är det sant, men det hänger säkert också ihop med var man rör sig, och när på dygnet. Jag kände mig i alla fall helt trygg.
Ett stenkast från mitt boende kunde jag se solen sänka sig i havet.
En av höjdpunkterna med Lima var att min kompis Lindsey från USA anslöt! Senast vi sågs var för sex år sedan.
Lindsey hade med sig tält, liggunderlag, kök och en stor leverans lakrits i sin packning. Vår plan: vandra i Anderna. Vi började med en gemensam dag i Lima för att uppdatera oss på de senaste åren, planera inför kommande vecka och handla den mat som vi behövde för vandringen. På kvällen hoppade vi på en nattbus som tog oss upp i bergen till en stad som heter Huaraz.
Huaraz ligger på 3000 meters höjd, en metropol och utgångspunkt för vandrare, klättrare och äventyrare som vill upptäcka bergen i och omkring nationalparken Huascarán. Området är en del av Anderna och här finns flest höga toppar efter Himalaya – ett 50-tal når över 5700 möh. I Nordamerika finns som jämförelse bara tre toppar över 5700 meter, i Europa inte en enda.
Helstekt gris, någon?
Vi hade bestämt oss för en klassisk vandring på 50 km som heter Santa Cruz. Efter att ha fixat gas, vattenreningstabletter, karta och lite andra smågrejer begav vi oss upp i bergen. Via små byar och gropiga grusvägar kom vi till slut fram till starten.
Men… Vi insåg att klockan var för mycket för att börja vandra och hinna hitta en tältplats innan det blev mörkt. Istället fick vi tälta på någons bakgård. Vi var inte direkt ensamma om att hålla till där.
Nästa morgon kom vi äntligen iväg! Två hundar gjorde oss sällskap. Vi trodde att de snart skulle vända om, men icke. En åsneförare som vi mötte sa att hundarna var våra guider och vi gav dem namnen Juan och Carlos, eller rätt och slätt: Juan-Carlos.
Under högsäsong är det tydligen fullt av vandrare utmed leden. Vi prickade in lågsäsongen och fick ha bergen för oss själva. Då och då mötte vi några andra vandrare.
Typiskt tälthäng. Middag och lyssna på regnet som oftast drog in när vi vandrat färdigt för dagen.
Vi mötte inte bara hundar utan även åsnor, hästar och kossor. Just den här hjälpte till att diska våra grytor som vi hade ställt utanför tältet. Tack, tack.
Sämre utsikt har man vaknat till.
Benen skrek efter vila och pulsen skenade. Men med såna här omgivningar är det så värt det.
Det heter väl packåsna av en anledning. Imponerande starka djur som passerade till synes oberörda.
Högsta punkten nådd!
På andra sidan passet gick det äntligen nedförs. Skönt att förflytta belastningen efter att mer eller mindre ha gått uppför sedan starten.
Juan övergav oss efter ett dygn, vi misstänkte att han hängde på några andra vandrare. Carlos var oss däremot trogen. Sista kvällen fick han nudlar till middag och därefter flyttade han in i vårt tält. Vi kunde liksom inte med att låta honom sova alldeles ensam ute i kylan. Carlos fick ett hem och vi fick en fotvärmare.
Gränskontroll. När vi gick in i nationalparken fick vi registrera oss och betala en avgift. Allting kontrollerades igen vid utpassering.
De sista timmarna vandrade vi genom frodiga dalar och små byar.
En halvtimme innan slutmålet dök plötsligt Juan upp igen! Mycket riktigt hade han hängt på en annan grupp, men den sista biten fick vi sällskap igen – cirkeln var sluten. Vi fick även veta att Juan egentligen är en hon och heter Fernanda, och att Carlos lyssnar till namnet Foxy.
Efter fyra timmar i minibuss på de skumpigaste grusvägarna av de skumpiga var vi tillbaka i civilisationen igen. Resan innehöll en ofrivillig paus på grund av en havererad lastbil som blockerade vägen och en glimt av Perus högsta topp Huascarán som reser sig 6768 möh.
Det finns bara ett sätt avsluta en grym vandring: med Perus nationaldrink Pisco sour.
3 nackdelar med att vandra under lågsäsong
- Risk för ostadigt väder. Vi hade mestadels fint väder dagtid och regn på nätterna.
- Många affärer stänger under lågsäsong. Att hitta utrustning om du är ute efter något specifikt kan därför ta tid.
- Få andra turister och guider i rörelse. Lurigt om något händer och nästan ett måste att du pratar spanska.
3 fördelar med att vandra under lågsäsong
- Gott om plats. Du får ha bergen för dig själv.
- Glöm förbokningar och väntetider. Det finns alltid plats på bussar, hostel och restauranger.
- Prisras. Kostnaden för till exempel boende är lägre.
